Mitt under repetitionerna av Ögonblicket på Västmanlands teater tar sig Eric Bibb tid att berätta om sin senaste platta.

Det senaste albumet i världsmusikern Eric Bibbs omfattande produktion är den under våren 2023 utgivna Ridin’, en platta som hyllats av kritiker i såväl amerikansk som europeisk musikpress. Merparten av sångerna har den amerikanska medborgarrättsrörelsens kamp för ett jämlikt samhälle som tema, ett tema som även ges en historisk bakgrund i några förfärliga händelser.

– Att det blev det temat var något som växte fram, berättar Eric. Jag började skriva låtar och det var kanske Ridin’ som kom först. Och när jag väl var inne på det området kom därefter kanske Tulsa town. Sen bestämde jag nog att ja, jag ska fortsätta. Det inte strikt hållet, men en hel del av låtarna hänger ihop med det temat.

– Jag hade också ett öga på nyheterna, allt som händer över i USA och även här i Sverige. Det kändes som att det var aktuellt att påpeka vissa saker. Sen jag kommit igång blev jag inspirerad av hela ämnet och då blev det så. Och alla sångerna är nyskrivna, förutom traditionella 500 miles.

– När det gäller titelnumret så finns det många låtar om tåg som jag är fascinerad av, och inte minst metaforen med ”ridin’ the freedom train”. Jag tänker på Curtis Mayfields People get ready och ja, det finns hur många låtar som helst om det. Så det är i den stilen som jag ville berätta. Och det är fina lirare med också, som Staffan Astner med sin gitarr och Ola Gustafsson som spelar slide.

”Here to learn from history”

Det är många framstående musiker som medverkar på plattan. På Ballad of John Howard Griffin märks framförallt jazzgitarristen Russel Malone.

– Jag har beundrat hans gitarrspel i många, många år. Han har varit aktiv med alla möjliga som Jimmy Smith och Diana Krall. Han är en mästare! Vi ville ha en jump blues gitarrist, jazzig, och han var vårt första val. Jag fick tag i honom genom Ron Carter [högst meriterad jazzbasist] som hade varit med på Dear America, plattan som kom före Ridin’.

Ballad of John Howard Griffin handlar om journalisten och jämlikhetsförespråkaren John Howard Griffin (1920–1980). 1959 förändrade han temporärt sitt utseende så att han kunde utge sig för att vara afroamerikan, i syfte att uppleva hur det var. Sina iakttagelser publicerades 1961 i boken Black like me.

– Jag hade läst hans bok för längesen när jag var yngre. Sen råkade jag hitta den på nån loppis, och läste om den. Då tänkte jag att det är inte så många idag som pratar om hans bidrag till det hela, så jag ville hylla honom. Så då skrev jag den.

Dramatiska händelser som lynchning skildras i Joybells, medan Tulsa town berättar om en blodig attack på afroamerikaner 1921.

– Jag har skrivit om sådant tidigare också. Jag skrev en låt som hette Rosewood [cd ”Blues People”, 2014], som är en hemsk händelse 1923 där människor i ett samhälle blev attackerade.

– Jag är en sån som verkligen älskar att läsa historia. Men visst var det svårt att skriva dessa sånger, men jag tänkte… Numera håller folk på att censurera vad vi lär ut till skolbarnen. Folk vill inte höra sanningen. Men jag menar att vägen framåt är att verkligen känna till det som har hänt, och gömmer vi huvudet i sanden då kommer vi ingenstans. Vi måste lära av historien!

”I am like you – family”

På Ridin’ finns emellertid inte bara skildringar av hemska händelser. Här finns också hoppfulla sånger att inspireras av, däribland Family.

– Jag har lärt mig att folk kan ha motstånd mot att höra så mycket av det svåra som vi har upplevt. Och det förstår jag, och man måste balansera såna berättelser med nånting som ger hopp, inspirerar och uppmuntrar folk att fortsätta med det obekväma samtalet även om det är svårt.

Sedan finns även People you love med sin underbara country-färgade melodi och finstämda text. Living Blues-recensenten Jim Trageser skrev i nr 284 att den handlade om ”the heartache of having to let go of those who pass on before us, but finding comfort in knowing they’re still with us in spirit”.

Jag nämnde att den skulle kunna bli en alldeles utmärkt sång att framföra på begravningar.

– Precis! Intressant att du säger det, för jag har sjungit den med min fru på flera begravningar redan. Så den passar där. Vi hade även en idé om att nån gång kontakta Fonus, ha ha…

Producent Glen Scott

Plattans arrangör, producent och en av medmusikerna är Glen Scott. Han är uppväxt i London och har jamaikanska föräldrar, och har bl.a. arbetat med Mary J. Blige och Annie Lennox.

– Glen har en lång framgångsrik karriär som studiomusiker, och jag har jobbat med honom i tjugo år minst. Han bor både i London och här i Sverige, så han pendlar en del.

– Glen betydde hemskt mycket för plattan, och hans arrangemang är suveräna tycker jag. Hans palett är väldigt bred. Han har talang för att verkligen se till att sången behåller sin autentiska attityd, men samtidigt vill han att det blir musik som fångar folk även om dom inte lyssnar på texten. Han har en verklig förmåga att blanda moderna sounds och har samtidigt en ganska traditionell approach. Han spelar många instrument själv, och dessutom på toppen är han en underbar ljudtekniker. Så för mig är han guld värd!

– När jag är på turné har jag en tendens att spela in på mina fridagar. Så antingen kan det vara i en studio i ett främmande land eller på hotellrummet när vi har mobila grejer med oss. Jag kan även börja spela in hemma. Jag har en vän som kommer med sin portastudio, och så kan jag sedan skicka filerna till Glen var han än är.

Live-platta och teater

– Nästa år kommer jag ut med en live-platta som vi har spelat in på Scalateatern [Stockholm, 30 september 2022], och den är jag väldigt ivrig att dela med världen. En hel del underbara musiker är med: Greger (Knock-Out Greg) Andersson på munspel, kora-mästaren Lamine Cissokho, Christer Lyssarides på gitarr och mandola, Olle Linder slagverk och kontrabas, Glen Scott på bas och keys, Johan Lindström på pedal steel och gitarr, Esbjörn Hazelius med sin fiol, en fin stråkkvartett och även bakgrundssång av Ulrika Bibb, Sarah Dawn Finer och sonen Rennie Mirro.

När intervjun görs i oktober 2023 är Eric mitt i repetitionerna av pjäsen Ögonblicket i Västerås, en föreställning som beskrivs så här på Västmanlands teaters hemsida:

Här tar Miriam Aïda och Ann Petrén oss genom det ögonblick som kom att påverka inte bara två kvinnor utan en hel medborgarrättsrörelse i USA. Berättelsen vävs samman med bluesinspirerad musik av och med världsartisten Eric Bibb samt Västmanlands Teaters hyllade Andreas Kullberg.

– Det är första gången som jag har varit med i en pjäs både som musiker och med repliker också. Den handlar om en väldigt känd händelse i Little Rock, Arkansas 1957. Nio afroamerikanska elever, ”the Little Rock nine”, ville integrera en helvit high school i staden, och det blev ett stort hullabaloo. Presidenten kallade ut militären [så Arkansas-guvernören Faubus tvingades ge eleverna tillträde till skolan].

– Men det är inte bara den här pjäsen. Jag är också med i en långfilm som spelas in, så det är två stora grejor på gång. Det är bra!

Tilläggas kan att recension av Ridin’ publicerades i förra numret (217) av Jefferson. Utöver musiken på plattan finns också flera av låtarna i videoversioner på t.ex. YouTube.

Charley Nilsson, oktober 2023.
Publicerad i Jefferson nr 218, november 2023.

Ridin’ Grammy-nominerad

En tid efter att jag intervjuat Eric Bibb, och för sent för Jefferson att få med det i artikeln, kom följande glädjande nyhet:

We are thrilled to announce that Eric Bibb’s latest album, “Ridin’,” has received a prestigious Grammy Nomination in 2023 for the Best Traditional Blues Album award. The recognition marks a significant achievement for Eric Bibb, a talented and revered figure in the world of blues music (ericbibb.com).

Återstår att se om den åtråvärda trofén hamnar hos Eric!