Såväl i dess hemland USA som i andra delar av världen lever pianostilen boogie woogie vidare. Även i Sverige finns utövare av boogie woogie, men ingen har fått så många att ryckas med av de oemotståndliga fyrtaktarna som Robert Wells.
En del boogiepianister håller sig ganska strikt inom genren, medan andra har en bredare repertoar. Robert Wells hör till den senare kategorin, med ett synner-ligen brett musikintresse och en omfattande repertoar inom vitt skilda musik-stilar.
– Nästa år, 2019, är det dubbelt jubileum för mej. Då har vi hållit på i 30 år med Rhapsody In Rock, och då är det dessutom 50 år sedan jag tog mina första pianolektioner!
Freddie Slack och andra favoriter
Vad ligger bakom Robert Wells musikintresse, och hur kom just blues och boogie woogie att bli en stor del av hans liv?
– Jag växte inte upp med min far, men när han kom på besök fick jag oerhört mycket jazzplattor. Det var Ben Webster, det var Charlie Parker, Gerry Mulligan och mycket annat. Men framförallt fanns det en pianist som hette Freddie Slack, som jag blev väldigt förtjust i och som jag sedan dess alltid diggat. Det jag gillar med honom är att han spelar en lite mer återhållsam blues-boogie.
En annan Wells-favorit sedan tonåren är Oscar Peterson, och som Robert sett framträdde flera gånger i Sverige. Och när det gäller denne jazzgigant är det en liveplatta från Montreux som är favoriten.
– Jag hade nästan spelat sönder den, men lyckligtvis hittade jag ett nytt vinylex i New Orleans i våras. På den plattan från 1975 på Pablo Records (“The Oscar Peterson Big 6 at Montreux”) så spelar de ju mycket blues, däribland en Charlie Parker-låt i högt tempo. Och med sig har han bland annat Milt Jackson, Toots Thielemans och Joe Pass – oerhört häftigt!
Samarbete med Charlie Norman
Samtidigt som den unge Robert studerade klassiskt pianospel på Musik-högskolan spelade han på alla upptänkliga pubar, och han lyssnade också mycket på den som kom att få avgörande betydelse för hans egen musik, nämligen Charlie Norman.
– Jag är oerhört lyckligt lottad. Jag blev ju polare med Charlie Norman, och vi jobbade ihop i fjorton år.
Ludvikafödde Karl Erik Albert ”Charlie” Norman (1920–2005) var redan i unga år pianist i olika orkestrar. Tidigt på 1940-talet började han spela boogie woogie, den stil han främst kom att förknippas med, även om han i likhet med Robert Wells var väldigt mångsidig och en folkkär musiker och artist.
Under ett antal år spelade Charlie Norman, sonen/basisten Lennie Norman och trumslagaren Ronnie Gardiner halvårsvis på Gran Canaria. År 1986 kom Robert Wells dit på semester, och då bjöd de vid ett tillfälle upp honom på scenen så han fick jamma med dem. Två år senare inleddes ett mångårigt samarbete mellan Wells och Norman.
– I september 1988 hade Kjell Lönnå ett tv-program från Sundsvall. Han bjöd upp mej dit, och då var Charlie redan involverad. Så det var det första riktiga framträdandet tillsammans, och sen började vi samarbeta på riktigt.
– Men jäklar vad Charlie skällde på mej i början! Och med all rätt, för när man är yngre då ligger man på lite i tempot. Han sa åt mej ganska kraftfullt att ”Nä, lugn nu, ta det lugnt och luta dig bakåt mer”. Och – det häftiga med att lira dom här soft jazz- och blues, och alla dom här grejorna typ Freddie Slack och allt det där nu, det är att nu njuter jag mycket mer av det, för nu börjar jag hitta det här med pauserna i musiken på ett annat sätt.
– Vad gäller blues så var det Charlie som visade mej det mesta. Och då är det en låt som jag tycker är väldigt speciell, nämligen Saint Louis blues. Från början var ju den första delen en långsam tango, och sen börjar den svänga på.
En vänsterhand att dö för
– När det sen kommer till boogie så älskar jag att titta på Youtube och på dom gamla pianisterna Albert Ammons, Pete Johnsson och Meade Lux Lewis. Dom hade ju vänsterhänder som man skulle kunna dö för, alltså!
Våren 2017 gjorde Robert Wells en boogie woogie-festival i Stockholm till-sammans med engelsmannen Jools Holland och Axel Zwingenberger, Tysklands främste boogiepianist. Evenemanget filmades och förhoppningsvis kommer det att kunna ses på tv framöver.
– Under festivalen pratade Axel och jag mycket om när pianisterna för längesen satt och lirade själva på rent parties och spelade ensamma till dansmusik. Då krävdes det verkligen att du var din egen orkester, och hade ett stadigt beat med en vänsterhand som en V8-motor!
– Idag använder en del syntar istället för riktiga pianon, men om de inte spelar riktigt piano är faran att vi snart inte får några vänsterhänder som lever. Det är en oerhörd skillnad på att spela en keyboard med lätt anslag, och att sen gå över till ett akustiskt piano – det går inte. Pianot kräver mycket mer kraft och mer teknik.
– Det är sällan att jag blir arg, men jag kan bli riktigt arg när man tror att boogie är en lätt musik att spela. Det är det absolut inte! Jag menar, Charlie Norman satt ju och övade jämt, fast han var över 70. Han hade ju en vänsterhand som framförallt utvecklades när han spelade i folkparkerna med Alice Babs. Då stod där kanske ett par-tre tusen pers, och det fanns bara en enda mik och den behövde ju hon. Så då krävdes det att pianot hördes!
Lyssnar mycket på gitarrister
Bland nu aktiva boogiepianister hör Axel Zwingenberger, Jools Holland och Joja Wendt till Robert Wells favoriter.
– Det finns också en kille som spelade med Dave Edmunds i många år, Geraint Wat-kins, som är riktigt bra och en otroligt ball lirare. Dr John är också en på alla sätt oerhört fascinerande lirare, och som jag verkligen gillar.
Även om Robert Wells har sina piano-favoriter är det framförallt gitarrister han gärna lyssnar på. En av dem är Albert Lee, som han dessutom jobbat en hel del med såväl på scen som på platta.
– Han är en av dom häftigaste gitarrister jag vet. När man fått in honom i studion och har bokat tre timmar så hade det räckt med tio minuter. Han sätter det direkt! Det är en sån genuin musiker.
– Ska jag vara riktigt ärlig har jag nog lyssnat mer på gitarrister än pianister. B.B. King förstås, men också sådana som Joe Bonamassa, Dave Edmunds och Stevie Ray Vaughn. För att inte tala om Chuck Berry. Och när det gäller honom så var han ju inspirerad av en pianist, nämligen Johnnie Johnson.
– Sedan fick jag faktiskt jobba några gånger med den tyvärr bortgångne Sven Zetterberg. Han hade en makalös, skön blueskänsla i sitt spel. Och där kan man ju som pianist bli lite avis, för det här böjandet och töjandet av strängar är ju lite svårare att få till på pianot!
– Jag har missat två turnéer i mina dar som jag grämer mej oändligt över. Jag blev erbjuden att åka med Chucken en gång och Dave Edmunds en gång, och det gick bara inte, det krockade. Nu var det väl så att Chucken kanske inte var så lätt att jobba med, men tänk bara att få göra det!
Varje år sedan 2011 arrangerar Robert Wells en Piano Camp där ett tjugotal unga pianister undervisas av Robert och tre andra lärare.
– Då spelar jag inte bara upp pianister, utan jag kör B. B. King och jag kör Stevie Ray Vaughn så att dom här tretton-till-femtonåringarna får höra det dom aldrig hör på radion. Det är viktigt att dom får en chans att ta del av det här. Och dom älskar att lyssna på de här gitarristerna, liksom på Charlie Norman.
Gränslös musik
Med sin breda musikbakgrund har Robert Wells stött på mycket åsikter om olika musikstilar. Beroende på vad man själv favoriserar eller praktiserar kan det lätt bli att man ser ned på andras musiksmak.
– Jag har jobbat mycket med klassiska sångare, och jag har jobbat mycket med rockband. Och jag tycker så synd om dom som förkastar musik som dom inte själva förstår sig på. Men det är inte bara blues- och rockfolk som kan tycka så, utan det är mycket på det viset även inom den klassiska världen. Men – om man bara släpper den där garden och kommer in i musiken så har man så oerhört mycket roligare!
– När jag själv går på en konsert så lyssnar jag på bandet och kollar in svänget, groovet, känslan. Och då gör det ingenting om det händer lite utanför ramarna, så att det blixtrar till lite grann. Och när vi är ute på turné och det blir jam som inte är bestämt utan bara sker – de tillfällena är faktiskt de verkliga höjdpunkterna för mej.
For the love
Maria Wells, London 2018.
För musiker liksom för andra i artistvärlden kan det inte vara lätt att hålla ihop en familj. Robert är mycket tacksam över att det i hans och hans fru Marias fall gått så bra.
– Jag hade nog aldrig haft nån familj om jag inte hade haft en sjungande fru. Maria har ju ett gediget turnerande bakom sig med allt ifrån revyer, dansband och showgrupper, så hon är van att vara ute och jobba på alla sätt sen hon var 17 år.
Maria Wells har tidigare gjort plattor med sin grupp Vocalettes, däribland ”In The Spirit Of Andrews Sisters”, och 2015 gjorde hon en singel med text av Camilla Läckberg.
– Men singeln blev så pass bra, så att jag tänkte att vi satsar och kör ett helt album. Så Camilla och jag jobbade ihop material till det som sedan blev ”For The Love”. Och den har även släppts i London, och det har gått väldigt bra för henne där.
Marias och Roberts båda söner är nu omkring tjugo år gamla. De har stor turnévana efter alla somrar tillsammans med föräldrarna på Rhapsody In Rock. Men ingen av dem siktar på att bli musiker.
– Den stora killen har dansat i många år nu och är väldigt duktig. Men han har definitivt inte dansen efter mej! Så han satsar på dansen, både till scenen och i koreografrollen. Den yngre är väldigt musikalisk, men han vill inte satsa på det utan blir nog civilingenjör eller nåt sånt. Jag tror vi har skrämt honom, ha ha!
706 Union Avenue, Memphis
I maj 2017 for Maria och Robert Wells till USA tillsammans med deras ordinarie medmusiker, basisten Lars Risberg och trummisen Roine Johansson. Målet var att göra inspelningar i den legendariska Sun-studion i Memphis.
– Jag hade sagt, lite som på skämt men ändå med lite allvar: ”Vad ska man göra nu när man är 55? Ska man gå i förtidspension, eller ska man göra nåt roligt med musiken?” Då valde jag att göra nåt roligt med musiken! Och det här med att spela in i Sun-studion hade jag tänkt på i säkert femton år.
Tack vare Bruno Tillander, arrangör av musikresor till USA och bekant med nuvarande ägaren till Sun-studion, fick Robert möjlighet att under ett par-tre dagar spela in där.
– Genom Bruno hade jag sex-sju år tidigare i ett vardagsrum på Karlavägen träffat Charlie McCoy. Och då visste jag inte vem han var, och han hade såklart ingen koll på mej heller. Men vi började jamma direkt, och fick sån jäkla feeling på att lira tillsammans.
Charlie McCoy är den verklige skivstudioveteranen, som förutom fyrtio egna plattor har medverkat på otaliga inspelningar med artister som Elvis Presley, Johnny Cash, Dolly Parton, Simon and Garfunkel, Bob Dylan och oändligt många andra.
– När jag i våras kontaktade Charlie tackade han ja direkt, och åkte ner från Nashville. Vi fick också med Billy Dean, en underbar countryrock-kille. En av Billys äldre vänner, Dan Wilkinson, bor i Memphis. Honom träffade jag när han satt och fikade med Billy i cafeterian. Jag undrade vem han var och fick svaret att ”Jag är polare med Billy, och tyckte bara det var kul att få komma hit och titta när ni spelar in”. ”Men vad har du där?” sa jag. ”Det är min banjo”, svarade han. ”Men ta upp den då!”. Och på det sättet blev han bokad. Sen gick vi bara in i studion och öste på!
– Innan vi kom dit hade jag sett se en bild på ett gammalt sketet piano, och blivit väldigt osäker på om det skulle gå att lira på. Så jag hade bokat dit ett sånt där stort digitalt piano. Men det använde jag aldrig. För det där sketna pianot, det var ju Jerry Lee Lewis gamla som stod där. Och det var ju det som gjorde själva klangen. Det var inte helt hundra stämt, men det brydde vi oss inte om.
Sun Studio Sessions
Resultatet av inspel-ningarna i Memphis blev cd:n ”Sun Studio Sessions”, som gavs ut i augusti 2017 och recenserades i Jefferson nr 194. Robert är mycket nöjd med cd:n, men har en och annan verklig favorit bland plattans 15 nummer.
– En av låtarna är lite speciell för mej, och jag skrev texten två dagar innan inspelningen. Den är oerhört inspirerad av Freddie Slack. Den handlar om det här med att musikanterna spelar för dricksen. För när vi var i New Orleans såg vi musikerna gå runt med en bucket för att få betalt. Det är ganska tufft alltså. Låten heter It’s all about the boogie, och den är jag mycket nöjd med!
En annan av Roberts favoriter är I can’t make you love me, där Maria Wells sjunger duett med Billy Dean. Det är en låt av Mike Reid, och blev känd genom Bonnie Raitts version på ”Luck Of The Draw” från 1991.
– Men det coolaste är kanske när klockan är halv två på natten, och Charlie säger att ”Men du, nu när vi är i Sun-studion och Elvis lirade här, varför spelar du inte in Love me tender? Och då säger jag till teknikern Ples Hamilton ”Tryck på rött!”. Så Maria googlar fram texten på sin Iphone, och vi repar den absolut ingenting, utan vi trycker på rött och så lirar vi. Så det var verkligen en ”first and only take”!
Arbetet i studion filmades och har hittills resulterat i en kortare promo-video, men förhoppningsvis kan materialet även bli till en lite längre film.
– Jag har jobbat i så många år och gjort en tjugo plattor, allt ifrån gigantiska inspelningar med symfoniorkestrar till att sitta i en studio i Las Vegas med Celine Dion, bara hon och jag. Men faktum är att jag aldrig kommer att kunna lira in en platta igen på det där sättet där du ska hålla på i månader och fixa. Det här var bland det roligaste jag har gjort!
Korta fakta om Robert Wells
Född i Solna 1962. Gift med sångerskan Maria (f. Sköld), två söner. Utbildad 1972–1978 på Adolf Fredrik, Stockholm. Yngsta antagna elev hösten 1978 på solistlinjen på Musikhögskolan, där han studerade i fyra år. Ackompanjerade på 1980-talet många svenska artister och satsade sedan på solokarriär. Pianist i tv:s Så ska det låta 1997–2005. Årliga turnépaket Rhapsody In Rock har sedan starten 1989 haft mer än 1,9 miljoner besökare. Arrangerar varje år sedan 2011 Piano Camp för ungdomar. Arbetar med Stiftelsen Tummeliten för prematurbarn. Har gjort ett tjugotal plattor sedan 1987, varav sju blivit guld- och två platina. Senaste cd:n Sun Studio Sessions spelades in i Memphis i maj 2017.
Ingemo Nilsson, Robert och Maria Wells.
Charley Nilsson,
text och foto
(förutom PR-bilden och foton på skivomslag)
Publicerat i musik-tidningen Jefferson nr 196, 2018, men med annat bildval.
5 favoriter med Robert Wells
I samband med intervjun som låg till grund för ovanstående artikel bad jag Robert Wells att skriva lite om sina favoritskivor. ”Det blir inte lätt, jag har så många bra plattor i skallen!”. Men här pre-senterar han i alla fall fem av sina favoriter.
Oscar Peterson “Big 6 Live at Montreux”
Jag köpte vinylen två år efter utgivningen och spelade ganska snabbt sönder den. Det är ett sanslöst drag med bandet (Oscar Peterson, Toots Thielemans, Joe Pass, Nils-Henning Ørsted Pedersen och Louie Bellson). Endast fyra låtar, där alla med stor hunger levererar solon som jag vart helt knäckt av, speciellt ”Reunion blues”, en fast blues i 13 ½ minut.
Chicago Express “The Blue Soulution”
1988 invigde jag Tumba Musik i Stockholm. Mitt i affären ställdes det upp trummor. Och i publiken fanns Chicago Express med Sven Zetterberg. Fick träffa dessa i mina ögon legender. Extra kul med Stoffe Sundlöf på trummor – råsvängigt! 1990 kom deras platta, där just en av de låtarna, ”Further infor-mation” med steady blues rock, spelades under många år i vår turnébil.
The Honeydrippers ”Volume One”
Bland de coolaste av boogieband måste ändå vara The Honeydrippers, skapat av Robert Plant från Led Zeppelin. En värsting-EP som släpptes -84 med stora hiten ”Rockin’ at mid-night”. Med i bandet är Jeff Beck, Jimmy Page och Brian Setzer.
Brian Setzer “Live In Japan”
Först ut med Stray Cats, men det jag har gått igång på är hans storbandsplatta från Japan, som egent-ligen är ännu bättre på DVD. Men man får feelingen av hans makalösa gitarr-spel, som har boogien i grunden men touchar jazzlicks lite här och där oer-hört smakfullt. Favoritlåt: “Jump, jive an’ wail”.
Status Quo ”Rockin All Over The World”
Bandet som fick mig att öppna ögonen för 12-bar boogie, framförallt åren på 70- talet när det fort-farande var nerv i deras gigs. Tyvärr avled min stora hjälte i bandet Rick Parfitt förra året. Därför är det bra att kunna ta fram plattan, som spelades in i Bohusstudion i Kungälv 1977, speciellt låten ”Rockers Rollin´”.
Sammanställt av Charley Nilsson.
Publicerat i musiktidningen Jefferson nr 195, 2018.