Homesick James

Originell företrädare för den elektrifierade bluesen med personlig sångstil, slidegitarrspel och udda timing.

James Williamson (alt. John William Henderson) föddes i Somerville, Tennessee, förmodligen 1910. Han började i unga år att spela gitarr runt om i Södern, och träffade då musiker som Big Joe Williams och Hammie Nixon.

Någon gång på 1940-talet slog han sig ner i Chicago, där han kom att spela med bl.a. munspelaren Snooky Pryor. Uppbackad av pianisten Lazy Bill Lucas gjorde han 1952 sina första inspelningar, däribland ”Homesick” för skivbolaget Chance. Inspelningarna kännetecknades av opolerat, vildsint slidegitarrspel och en originell timing som inte sällan ställde till det för medmusikanterna såväl då som senare.

Prestige-lp:n återutgiven i cd-format.

Åren 1959–1960 medverkade han på sin avlägsne släkting Elmore James Fire-inspelningar, och hade vid det laget antagit artistnamnet Homesick James. På sina inspelningar från 1960-talet framstår Homesick James framförallt som en stilmässig arvtagare till Elmore James. En utmärkt version av ”Crossroads” blev resultatet av ett skivstudiobesök 1962, följd 1964 av den Sam Charters-producerade Prestige-lp:n ”Blues From The South Side”. Året därpå producerade Charters lp-serien ”Chicago/The Blues/Today” där fyra nummer med Homesick James ingick.

Bluesintresset i Europa medförde under 1970-talet ytterligare speltillfällen för honom, ofta tillsammans med Snooky Pryor som t.ex. i turnépaketet American Blues Legends 1973. Samarbetet med Pryor resulterade även i ett par lp:er.

Homesick James i Malmö, juli 1973.

På 1990-talet kom fler plattor med Homesick James, däribland ”Goin’ Back In The Times” där han visar en mer personlig och inte så Elmore James-påverkad sida. Trots hög ålder fortsatte han att spela in plattor och framträda. Våren 2004 gjordes ”My Home Ain’t Here”, och i juli 2006 spelade han på en bluesfestival i England tillsammans med Honeboy Edwards och Robert Lockwood Jr.

Homesick James avled den 13 december 2006 i Springfield, Missouri.

Charley Nilsson, text och foto