{"id":2694,"date":"2018-06-11T20:36:43","date_gmt":"2018-06-11T19:36:43","guid":{"rendered":"http:\/\/vindogatan62.se\/?page_id=2694"},"modified":"2018-06-11T21:46:20","modified_gmt":"2018-06-11T20:46:20","slug":"robert-wells-its-all-about-the-boogie","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/vindogatan62.se\/?page_id=2694","title":{"rendered":"Robert Wells – It’s all about the boogie"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/em><\/strong><\/p>\n

S\u00e5v\u00e4l<\/em> i<\/strong> dess hemland USA som i andra delar av v\u00e4rlden lever pianostilen boogie woogie vidare. \u00c4ven i Sverige finns ut\u00f6vare av boogie woogie, men ingen har f\u00e5tt s\u00e5 m\u00e5nga att ryckas med av de oemotst\u00e5ndliga fyrtaktarna som Robert Wells.<\/em><\/strong><\/p>\n

En del boogiepianister h\u00e5ller sig ganska strikt inom genren, medan andra har en bredare repertoar. Robert Wells h\u00f6r till den senare kategorin, med ett synner-ligen brett musikintresse och en omfattande repertoar inom vitt skilda musik-stilar.<\/p>\n

\u2013 N\u00e4sta \u00e5r, 2019, \u00e4r det dubbelt jubileum f\u00f6r mej. D\u00e5 har vi h\u00e5llit p\u00e5 i 30 \u00e5r med Rhapsody In Rock, och d\u00e5 \u00e4r det dessutom 50 \u00e5r sedan jag tog mina f\u00f6rsta pianolektioner!<\/p>\n

Freddie Slack och andra favoriter<\/strong><\/h4>\n

Vad ligger bakom Robert Wells musikintresse, och hur kom just blues och boogie woogie att bli en stor del av hans liv?<\/p>\n

\u2013 Jag v\u00e4xte inte upp med min far, men n\u00e4r han kom p\u00e5 bes\u00f6k fick jag oerh\u00f6rt mycket jazzplattor. Det var Ben Webster, det var Charlie Parker, Gerry Mulligan och mycket annat. Men framf\u00f6rallt fanns det en pianist som hette Freddie Slack, som jag blev v\u00e4ldigt f\u00f6rtjust i och som jag sedan dess alltid diggat. Det jag gillar med honom \u00e4r att han spelar en lite mer \u00e5terh\u00e5llsam blues-boogie.<\/p>\n

En annan Wells-favorit sedan ton\u00e5ren \u00e4r Oscar Peterson, och som Robert sett framtr\u00e4dde flera g\u00e5nger i Sverige. Och n\u00e4r det g\u00e4ller denne jazzgigant \u00e4r det en liveplatta fr\u00e5n Montreux som \u00e4r favoriten.<\/p>\n

\u2013 Jag hade n\u00e4stan spelat s\u00f6nder den, men lyckligtvis hittade jag ett nytt vinylex i New Orleans i v\u00e5ras. P\u00e5 den plattan fr\u00e5n 1975 p\u00e5 Pablo Records (\u201cThe Oscar Peterson Big 6 at Montreux\u201d)<\/em> s\u00e5 spelar de ju mycket blues, d\u00e4ribland en Charlie Parker-l\u00e5t i h\u00f6gt tempo. Och med sig har han bland annat Milt Jackson, Toots Thielemans och Joe Pass \u2013 oerh\u00f6rt h\u00e4ftigt!<\/p>\n

Samarbete med Charlie Norman<\/strong><\/h4>\n

Samtidigt som den unge Robert studerade klassiskt pianospel p\u00e5 Musik-h\u00f6gskolan spelade han p\u00e5 alla uppt\u00e4nkliga pubar, och han lyssnade ocks\u00e5 mycket p\u00e5 den som kom att f\u00e5 avg\u00f6rande betydelse f\u00f6r hans egen musik, n\u00e4mligen Charlie Norman.<\/p>\n

\u2013 Jag \u00e4r oerh\u00f6rt lyckligt lottad. Jag blev ju polare med Charlie Norman, och vi jobbade ihop i fjorton \u00e5r.<\/p>\n

Ludvikaf\u00f6dde Karl Erik Albert \u201dCharlie\u201d Norman (1920\u20132005) var redan i unga \u00e5r pianist i olika orkestrar. Tidigt p\u00e5 1940-talet b\u00f6rjade han spela boogie woogie, den stil han fr\u00e4mst kom att f\u00f6rknippas med, \u00e4ven om han i likhet med Robert Wells var v\u00e4ldigt m\u00e5ngsidig och en folkk\u00e4r musiker och artist.<\/p>\n

Under ett antal \u00e5r spelade Charlie Norman, sonen\/basisten Lennie Norman och trumslagaren Ronnie Gardiner halv\u00e5rsvis p\u00e5 Gran Canaria. \u00c5r 1986 kom Robert Wells dit p\u00e5 semester, och d\u00e5 bj\u00f6d de vid ett tillf\u00e4lle upp honom p\u00e5 scenen s\u00e5 han fick jamma med dem. Tv\u00e5 \u00e5r senare inleddes ett m\u00e5ng\u00e5rigt samarbete mellan Wells och Norman.<\/p>\n

\u2013 I september 1988 hade Kjell L\u00f6nn\u00e5 ett tv-program fr\u00e5n Sundsvall. Han bj\u00f6d upp mej dit, och d\u00e5 var Charlie redan involverad. S\u00e5 det var det f\u00f6rsta riktiga framtr\u00e4dandet tillsammans, och sen b\u00f6rjade vi samarbeta p\u00e5 riktigt.<\/p>\n

\u2013 Men j\u00e4klar vad Charlie sk\u00e4llde p\u00e5 mej i b\u00f6rjan! Och med all r\u00e4tt, f\u00f6r n\u00e4r man \u00e4r yngre d\u00e5 ligger man p\u00e5 lite i tempot. Han sa \u00e5t mej ganska kraftfullt att \u201dN\u00e4, lugn nu, ta det lugnt och luta dig bak\u00e5t mer\u201d. Och \u2013 det h\u00e4ftiga med att lira dom h\u00e4r soft jazz- och blues, och alla dom h\u00e4r grejorna typ Freddie Slack och allt det d\u00e4r nu, <\/em>det \u00e4r att nu njuter jag mycket mer av det, f\u00f6r nu b\u00f6rjar jag hitta det h\u00e4r med pauserna i musiken p\u00e5 ett annat s\u00e4tt.<\/p>\n

\u2013 Vad g\u00e4ller blues s\u00e5 var det Charlie som visade mej det mesta. Och d\u00e5 \u00e4r det en l\u00e5t som jag tycker \u00e4r v\u00e4ldigt speciell, n\u00e4mligen Saint Louis blues<\/em>. Fr\u00e5n b\u00f6rjan var ju den f\u00f6rsta delen en l\u00e5ngsam tango, och sen b\u00f6rjar den sv\u00e4nga p\u00e5.<\/p>\n

En v\u00e4nsterhand att d\u00f6 f\u00f6r<\/strong><\/h4>\n

\u2013 N\u00e4r det sen kommer till boogie s\u00e5 \u00e4lskar jag att titta p\u00e5 Youtube och p\u00e5 dom gamla pianisterna Albert Ammons, Pete Johnsson och Meade Lux Lewis. Dom hade ju v\u00e4nsterh\u00e4nder som man skulle kunna d\u00f6 f\u00f6r, allts\u00e5!<\/p>\n

V\u00e5ren 2017 gjorde Robert Wells en boogie woogie-festival i Stockholm till-sammans med engelsmannen Jools Holland och Axel Zwingenberger, Tysklands fr\u00e4mste boogiepianist. Evenemanget filmades och f\u00f6rhoppningsvis kommer det att kunna ses p\u00e5 tv fram\u00f6ver.<\/p>\n

\u2013 Under festivalen pratade Axel och jag mycket om n\u00e4r pianisterna f\u00f6r l\u00e4ngesen satt och lirade sj\u00e4lva p\u00e5 rent parties och spelade ensamma till dansmusik. D\u00e5 kr\u00e4vdes det verkligen att du var din egen orkester, och hade ett stadigt beat med en v\u00e4nsterhand som en V8-motor!<\/p>\n

\u2013 Idag anv\u00e4nder en del syntar ist\u00e4llet f\u00f6r riktiga pianon, men om de inte spelar riktigt piano \u00e4r faran att vi snart inte f\u00e5r n\u00e5gra v\u00e4nsterh\u00e4nder som lever. Det \u00e4r en oerh\u00f6rd skillnad p\u00e5 att spela en keyboard med l\u00e4tt anslag, och att sen g\u00e5 \u00f6ver till ett akustiskt piano \u2013 det g\u00e5r inte. Pianot kr\u00e4ver mycket mer kraft och mer teknik.<\/p>\n

\u2013 Det \u00e4r s\u00e4llan att jag blir arg, men jag kan bli riktigt arg n\u00e4r man tror att boogie \u00e4r en l\u00e4tt<\/em> musik att spela. Det \u00e4r det absolut inte! Jag menar, Charlie Norman satt ju och \u00f6vade j\u00e4mt, fast han var \u00f6ver 70. Han hade ju en v\u00e4nsterhand som framf\u00f6rallt utvecklades n\u00e4r han spelade i folkparkerna med Alice Babs. D\u00e5 stod d\u00e4r kanske ett par-tre tusen pers, och det fanns bara en enda mik och den beh\u00f6vde ju hon. S\u00e5 d\u00e5 kr\u00e4vdes det att pianot h\u00f6rdes!<\/p>\n

Lyssnar mycket p\u00e5 gitarrister<\/strong><\/h4>\n

\"\"<\/a>Bland nu aktiva boogiepianister h\u00f6r Axel Zwingenberger, Jools Holland och Joja Wendt till Robert Wells favoriter.<\/p>\n

\u2013 Det finns ocks\u00e5 en kille som spelade med Dave Edmunds i m\u00e5nga \u00e5r, Geraint Wat-kins, som \u00e4r riktigt bra och en otroligt ball lirare. Dr John \u00e4r ocks\u00e5 en p\u00e5 alla s\u00e4tt oerh\u00f6rt fascinerande lirare, och som jag verkligen gillar.<\/p>\n

\u00c4ven om Robert Wells har sina piano-favoriter \u00e4r det framf\u00f6rallt gitarrister han g\u00e4rna lyssnar p\u00e5. En av dem \u00e4r Albert Lee, som han dessutom jobbat en hel del med s\u00e5v\u00e4l p\u00e5 scen som p\u00e5 platta.<\/p>\n

\u2013 Han \u00e4r en av dom h\u00e4ftigaste gitarrister jag vet. N\u00e4r man f\u00e5tt in honom i studion och har bokat tre timmar s\u00e5 hade det r\u00e4ckt med tio minuter. Han s\u00e4tter det direkt! Det \u00e4r en s\u00e5n genuin musiker.<\/p>\n

\u2013 Ska jag vara riktigt \u00e4rlig har jag nog lyssnat mer p\u00e5 gitarrister \u00e4n pianister. B.B. King f\u00f6rst\u00e5s, men ocks\u00e5 s\u00e5dana som Joe Bonamassa, Dave Edmunds och Stevie Ray Vaughn. F\u00f6r att inte tala om Chuck Berry. Och n\u00e4r det g\u00e4ller honom s\u00e5 var han ju inspirerad av en pianist, n\u00e4mligen Johnnie Johnson.<\/p>\n

\u2013 Sedan fick jag faktiskt jobba n\u00e5gra g\u00e5nger med den tyv\u00e4rr bortg\u00e5ngne Sven Zetterberg. Han hade en makal\u00f6s, sk\u00f6n bluesk\u00e4nsla i sitt spel. Och d\u00e4r kan man ju som pianist bli lite avis, f\u00f6r det h\u00e4r b\u00f6jandet och t\u00f6jandet av str\u00e4ngar \u00e4r ju lite sv\u00e5rare att f\u00e5 till p\u00e5 pianot!<\/p>\n

\u2013 Jag har missat tv\u00e5 turn\u00e9er i mina dar som jag gr\u00e4mer mej o\u00e4ndligt \u00f6ver. Jag blev erbjuden att \u00e5ka med Chucken en g\u00e5ng och Dave Edmunds en g\u00e5ng, och det gick bara inte, det krockade. Nu var det v\u00e4l s\u00e5 att Chucken kanske inte var s\u00e5 l\u00e4tt att jobba med, men t\u00e4nk bara att f\u00e5 g\u00f6ra det!<\/p>\n

Varje \u00e5r sedan 2011 arrangerar Robert Wells en Piano Camp d\u00e4r ett tjugotal unga pianister undervisas av Robert och tre andra l\u00e4rare.<\/p>\n

\u2013 D\u00e5 spelar jag inte bara upp pianister, utan jag k\u00f6r B. B. King och jag k\u00f6r Stevie Ray Vaughn s\u00e5 att dom h\u00e4r tretton-till-femton\u00e5ringarna f\u00e5r h\u00f6ra det dom aldrig h\u00f6r p\u00e5 radion. Det \u00e4r viktigt att dom f\u00e5r en chans att ta del av det h\u00e4r. Och dom \u00e4lskar att lyssna p\u00e5 de h\u00e4r gitarristerna, liksom p\u00e5 Charlie Norman.<\/p>\n

Gr\u00e4nsl\u00f6s musik<\/strong><\/h4>\n

Med sin breda musikbakgrund har Robert Wells st\u00f6tt p\u00e5 mycket \u00e5sikter om olika musikstilar. Beroende p\u00e5 vad man sj\u00e4lv favoriserar eller praktiserar kan det l\u00e4tt bli att man ser ned p\u00e5 andras musiksmak.<\/p>\n

\u2013 Jag har jobbat mycket med klassiska s\u00e5ngare, och jag har jobbat mycket med rockband. Och jag tycker s\u00e5 synd om dom som f\u00f6rkastar musik som dom inte sj\u00e4lva f\u00f6rst\u00e5r sig p\u00e5. Men det \u00e4r inte bara blues- och rockfolk som kan tycka s\u00e5, utan det \u00e4r mycket p\u00e5 det viset \u00e4ven inom den klassiska v\u00e4rlden. Men \u2013 om man bara sl\u00e4pper den d\u00e4r garden och kommer in i musiken s\u00e5 har man s\u00e5 oerh\u00f6rt mycket roligare!<\/p>\n

\u2013 N\u00e4r jag sj\u00e4lv g\u00e5r p\u00e5 en konsert s\u00e5 lyssnar jag p\u00e5 bandet och kollar in sv\u00e4nget, groovet, k\u00e4nslan. Och d\u00e5 g\u00f6r det ingenting om det h\u00e4nder lite utanf\u00f6r ramarna, s\u00e5 att det blixtrar till lite grann. Och n\u00e4r vi \u00e4r ute p\u00e5 turn\u00e9 och det blir jam som inte \u00e4r best\u00e4mt utan bara sker \u2013 de tillf\u00e4llena \u00e4r faktiskt de verkliga h\u00f6jdpunkterna f\u00f6r mej.<\/p>\n

For the love<\/strong><\/h4>\n
\"\"<\/a>

Maria Wells, London 2018.<\/em><\/p><\/div>\n

F\u00f6r musiker liksom f\u00f6r andra i artistv\u00e4rlden kan det inte vara l\u00e4tt att h\u00e5lla ihop en familj. Robert \u00e4r mycket tacksam \u00f6ver att det i hans och hans fru Marias fall g\u00e5tt s\u00e5 bra.<\/p>\n

\u2013 Jag hade nog aldrig haft n\u00e5n familj om jag inte hade haft en sjungande fru. Maria har ju ett gediget turnerande bakom sig med allt ifr\u00e5n revyer, dansband och showgrupper, s\u00e5 hon \u00e4r van att vara ute och jobba p\u00e5 alla s\u00e4tt sen hon var 17 \u00e5r.<\/p>\n

Maria Wells har tidigare gjort plattor med sin grupp Vocalettes, d\u00e4ribland \u201dIn The Spirit Of Andrews Sisters\u201d<\/em>, och 2015 gjorde hon en singel med text av Camilla L\u00e4ckberg.<\/p>\n

\u2013 Men singeln blev s\u00e5 pass bra, s\u00e5 att jag t\u00e4nkte att vi satsar och k\u00f6r ett helt album. S\u00e5 Camilla och jag jobbade ihop material till det som sedan blev \u201dFor The Love\u201d<\/em>. Och den har \u00e4ven sl\u00e4ppts i London, och det har g\u00e5tt v\u00e4ldigt bra f\u00f6r henne d\u00e4r.<\/p>\n

Marias och Roberts b\u00e5da s\u00f6ner \u00e4r nu omkring tjugo \u00e5r gamla. De har stor turn\u00e9vana efter alla somrar tillsammans med f\u00f6r\u00e4ldrarna p\u00e5 Rhapsody In Rock. Men ingen av dem siktar p\u00e5 att bli musiker.<\/p>\n

\u2013 Den stora killen har dansat i m\u00e5nga \u00e5r nu och \u00e4r v\u00e4ldigt duktig. Men han har definitivt inte dansen efter mej! S\u00e5 han satsar p\u00e5 dansen, b\u00e5de till scenen och i koreografrollen. Den yngre \u00e4r v\u00e4ldigt musikalisk, men han vill inte satsa p\u00e5 det utan blir nog civilingenj\u00f6r eller n\u00e5t s\u00e5nt. Jag tror vi har skr\u00e4mt honom, ha ha!<\/p>\n

706 Union Avenue, Memphis<\/strong><\/h4>\n

I maj 2017 for Maria och Robert Wells till USA tillsammans med deras ordinarie medmusiker, basisten Lars Risberg och trummisen Roine Johansson. M\u00e5let var att g\u00f6ra inspelningar i den legendariska Sun-studion i Memphis.<\/p>\n

\u2013 <\/em>Jag hade sagt, lite som p\u00e5 sk\u00e4mt men \u00e4nd\u00e5 med lite allvar: \u201dVad ska man g\u00f6ra nu n\u00e4r man \u00e4r 55? Ska man g\u00e5 i f\u00f6rtidspension, eller ska man g\u00f6ra n\u00e5t roligt med musiken?\u201d D\u00e5 valde jag att g\u00f6ra n\u00e5t roligt med musiken! Och det h\u00e4r med att spela in i Sun-studion hade jag t\u00e4nkt p\u00e5 i s\u00e4kert femton \u00e5r.<\/p>\n

Tack vare Bruno Tillander, arrang\u00f6r av musikresor till USA och bekant med nuvarande \u00e4garen till Sun-studion, fick Robert m\u00f6jlighet att under ett par-tre dagar spela in d\u00e4r.<\/p>\n

\u2013 Genom Bruno hade jag sex-sju \u00e5r tidigare i ett vardagsrum p\u00e5 Karlav\u00e4gen tr\u00e4ffat Charlie McCoy. Och d\u00e5 visste jag inte vem han var, och han hade s\u00e5klart ingen koll p\u00e5 mej heller. Men vi b\u00f6rjade jamma direkt, och fick s\u00e5n j\u00e4kla feeling p\u00e5 att lira tillsammans.<\/p>\n

Charlie McCoy \u00e4r den verklige skivstudioveteranen, som f\u00f6rutom fyrtio egna plattor har medverkat p\u00e5 otaliga inspelningar med artister som Elvis Presley, Johnny Cash, Dolly Parton, Simon and Garfunkel, Bob Dylan och o\u00e4ndligt m\u00e5nga andra.<\/p>\n

\u2013 N\u00e4r jag i v\u00e5ras kontaktade Charlie tackade han ja direkt, och \u00e5kte ner fr\u00e5n Nashville. Vi fick ocks\u00e5 med Billy Dean, en underbar countryrock-kille. En av Billys \u00e4ldre v\u00e4nner, Dan Wilkinson, bor i Memphis. Honom tr\u00e4ffade jag n\u00e4r han satt och fikade med Billy i cafeterian. Jag undrade vem han var och fick svaret att \u201dJag \u00e4r polare med Billy, och tyckte bara det var kul att f\u00e5 komma hit och titta n\u00e4r ni spelar in\u201d. \u201dMen vad har du d\u00e4r?\u201d sa jag. \u201dDet \u00e4r min banjo\u201d, svarade han. \u201dMen ta upp den d\u00e5!\u201d. Och p\u00e5 det s\u00e4ttet blev han bokad. Sen gick vi bara in i studion och \u00f6ste p\u00e5!<\/p>\n

\u2013 Innan vi kom dit hade jag sett se en bild p\u00e5 ett gammalt sketet piano, och blivit v\u00e4ldigt os\u00e4ker p\u00e5 om det skulle g\u00e5 att lira p\u00e5. S\u00e5 jag hade bokat dit ett s\u00e5nt d\u00e4r stort digitalt piano. Men det anv\u00e4nde jag aldrig. F\u00f6r det d\u00e4r sketna pianot, det var ju Jerry Lee Lewis gamla som stod d\u00e4r. Och det var ju det som gjorde sj\u00e4lva klangen. Det var inte helt hundra st\u00e4mt, men det brydde vi oss inte om.<\/p>\n

Sun Studio Sessions<\/strong><\/h4>\n

\"\"<\/a>Resultatet av inspel-ningarna i Memphis blev cd:n \u201dSun Studio Sessions\u201d<\/em>, som gavs ut i augusti 2017 och recenserades i Jefferson nr 194. Robert \u00e4r mycket n\u00f6jd med cd:n, men har en och annan verklig favorit bland plattans 15 nummer.<\/p>\n

\u2013 En av l\u00e5tarna \u00e4r lite speciell f\u00f6r mej, och jag skrev texten tv\u00e5 dagar innan inspelningen. Den \u00e4r oerh\u00f6rt inspirerad av Freddie Slack. Den handlar om det h\u00e4r med att musikanterna spelar f\u00f6r dricksen. F\u00f6r n\u00e4r vi var i New Orleans s\u00e5g vi musikerna g\u00e5 runt med en bucket f\u00f6r att f\u00e5 betalt. Det \u00e4r ganska tufft allts\u00e5. L\u00e5ten heter It\u2019s all about the boogie<\/em>, och den \u00e4r jag mycket n\u00f6jd med!<\/p>\n

En annan av Roberts favoriter \u00e4r I can\u2019t make you love me<\/em>, d\u00e4r Maria Wells sjunger duett med Billy Dean. Det \u00e4r en l\u00e5t av Mike Reid, och blev k\u00e4nd genom Bonnie Raitts version p\u00e5 \u201dLuck Of The Draw\u201d<\/em> fr\u00e5n 1991.<\/p>\n

\u2013 Men det coolaste \u00e4r kanske n\u00e4r klockan \u00e4r halv tv\u00e5 p\u00e5 natten, och Charlie s\u00e4ger att \u201dMen du, nu n\u00e4r vi \u00e4r i Sun-studion och Elvis lirade h\u00e4r, varf\u00f6r spelar du inte in Love me tender<\/em>? Och d\u00e5 s\u00e4ger jag till teknikern Ples Hamilton \u201dTryck p\u00e5 r\u00f6tt!\u201d. S\u00e5 Maria googlar fram texten p\u00e5 sin Iphone, och vi repar den absolut ingenting, utan vi trycker p\u00e5 r\u00f6tt och s\u00e5 lirar vi. S\u00e5 det var verkligen en \u201dfirst and only take\u201d!<\/p>\n

Arbetet i studion filmades och har hittills resulterat i en kortare promo-video, men f\u00f6rhoppningsvis kan materialet \u00e4ven bli till en lite l\u00e4ngre film.<\/p>\n

\u2013 Jag har jobbat i s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r och gjort en tjugo plattor, allt ifr\u00e5n gigantiska inspelningar med symfoniorkestrar till att sitta i en studio i Las Vegas med Celine Dion, bara hon och jag. Men faktum \u00e4r att jag aldrig kommer att kunna lira in en platta igen p\u00e5 det d\u00e4r s\u00e4ttet d\u00e4r du ska h\u00e5lla p\u00e5 i m\u00e5nader och fixa. Det h\u00e4r var bland det roligaste jag har gjort!<\/p>\n

\n

Korta fakta om Robert Wells<\/strong><\/p>\n

F\u00f6dd i Solna 1962. Gift med s\u00e5ngerskan Maria (f. Sk\u00f6ld), tv\u00e5 s\u00f6ner. Utbildad 1972\u20131978 p\u00e5 Adolf Fredrik, Stockholm. Yngsta antagna elev h\u00f6sten 1978 p\u00e5 solistlinjen p\u00e5 Musikh\u00f6gskolan, d\u00e4r han studerade i fyra \u00e5r. Ackompanjerade p\u00e5 1980-talet m\u00e5nga svenska artister och satsade sedan p\u00e5 solokarri\u00e4r. Pianist i tv:s S\u00e5 ska det l\u00e5ta<\/em> 1997\u20132005. \u00c5rliga turn\u00e9paket Rhapsody In Rock har sedan starten 1989 haft mer \u00e4n 1,9 miljoner bes\u00f6kare. Arrangerar varje \u00e5r sedan 2011 Piano Camp f\u00f6r ungdomar. Arbetar med Stiftelsen Tummeliten f\u00f6r prematurbarn. Har gjort ett tjugotal plattor sedan 1987, varav sju blivit guld- och tv\u00e5 platina. Senaste cd:n Sun Studio Sessions<\/em> spelades in i Memphis i maj 2017.<\/p>\n

\n
\"\"<\/a>

Ingemo Nilsson, Robert och Maria Wells.<\/em><\/p><\/div>\n

Charley Nilsson,
\ntext och foto<\/em><\/strong>
\n(f\u00f6rutom PR-bilden och foton p\u00e5 skivomslag)<\/p>\n

Publicerat i musik-tidningen Jefferson nr 196, 2018, men med annat bildval.<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

\n

5 favoriter med Robert Wells<\/strong><\/h1>\n

I samband med intervjun som l\u00e5g till grund f\u00f6r ovanst\u00e5ende artikel bad jag Robert Wells att skriva lite om sina favoritskivor. \u201dDet blir inte l\u00e4tt, jag har s\u00e5 m\u00e5nga bra plattor i skallen!\u201d. Men h\u00e4r pre-senterar han i alla fall fem av sina favoriter.<\/em><\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a>Oscar Peterson \u201cBig 6 Live at Montreux\u201d
\n<\/strong>Jag k\u00f6pte vinylen tv\u00e5 \u00e5r efter utgivningen och spelade ganska snabbt s\u00f6nder den. Det \u00e4r ett sansl\u00f6st drag med bandet (Oscar Peterson, Toots Thielemans, Joe Pass, Nils-Henning \u00d8rsted Pedersen och Louie Bellson). Endast fyra l\u00e5tar, d\u00e4r alla med stor hunger levererar solon som jag vart helt kn\u00e4ckt av, speciellt \u201dReunion blues\u201d, en fast blues i 13 \u00bd minut.<\/p>\n

\"\"<\/a>Chicago Express \u201cThe Blue Soulution\u201d
\n<\/strong>1988 invigde jag Tumba Musik i Stockholm. Mitt i aff\u00e4ren st\u00e4lldes det upp trummor. Och i publiken fanns Chicago Express med Sven Zetterberg. Fick tr\u00e4ffa dessa i mina \u00f6gon legender. Extra kul med Stoffe Sundl\u00f6f p\u00e5 trummor \u2013 r\u00e5sv\u00e4ngigt! 1990 kom deras platta, d\u00e4r just en av de l\u00e5tarna, \u201dFurther infor-mation\u201d med steady blues rock, spelades under m\u00e5nga \u00e5r i v\u00e5r turn\u00e9bil.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/strong>The Honeydrippers \u201dVolume One\u201d
\n<\/strong>Bland de coolaste av boogieband m\u00e5ste \u00e4nd\u00e5 vara The Honeydrippers, skapat av Robert Plant fr\u00e5n Led Zeppelin. En v\u00e4rsting-EP som sl\u00e4pptes -84 med stora hiten \u201dRockin\u2019 at mid-night\u201d.\u00a0 Med i bandet \u00e4r Jeff Beck, Jimmy Page och Brian Setzer.<\/p>\n

\"\"<\/a>Brian Setzer \u201cLive In Japan\u201d
\n<\/strong>F\u00f6rst ut med Stray Cats, men det jag har g\u00e5tt ig\u00e5ng p\u00e5 \u00e4r hans storbandsplatta fr\u00e5n Japan, som egent-ligen \u00e4r \u00e4nnu b\u00e4ttre p\u00e5 DVD. Men man f\u00e5r feelingen av hans makal\u00f6sa gitarr-spel, som har boogien i grunden men touchar jazzlicks lite h\u00e4r och d\u00e4r oer-h\u00f6rt smakfullt. Favoritl\u00e5t: \u201cJump, jive an\u2019 wail\u201d.<\/p>\n

\"\"<\/a>Status Quo \u201dRockin All Over The World\u201d
\n<\/strong>Bandet som fick mig att \u00f6ppna \u00f6gonen f\u00f6r 12-bar boogie, framf\u00f6rallt \u00e5ren p\u00e5 70- talet n\u00e4r det fort-farande var nerv i deras gigs. Tyv\u00e4rr avled min stora hj\u00e4lte i bandet Rick Parfitt f\u00f6rra \u00e5ret. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det bra att kunna ta fram plattan, som spelades in i Bohusstudion i Kung\u00e4lv 1977, speciellt l\u00e5ten \u201dRockers Rollin\u00b4\u201d.<\/p>\n

Sammanst\u00e4llt av Charley Nilsson.
\nPublicerat i musiktidningen Jefferson nr 195, 2018.<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

S\u00e5v\u00e4l i dess hemland USA som i andra delar av v\u00e4rlden lever pianostilen boogie woogie vidare. \u00c4ven i Sverige finns ut\u00f6vare av boogie woogie, men ingen har f\u00e5tt s\u00e5 m\u00e5nga att ryckas med av de oemotst\u00e5ndliga fyrtaktarna som Robert Wells. … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":280,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-2694","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/2694","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=2694"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/2694\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2717,"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/2694\/revisions\/2717"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/280"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/vindogatan62.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=2694"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}